Försvaret

Mönstring

En gång i livet ville den svenska försvarsmakten ha förstärkning av mig, och jag var inte så intresserad att det märktes. Vietnamkriget pågick och pacifist har jag alltid varit.

Men var fick jag modet ifrån? Jag svarade fel på alla frågor jag kunde besvara i testet.

"En kille som går i gymnasiet kan inte vara så jävla dum som du", sa både läkaren och psykologen.

Hos mönstringsnämnden fick en militär ett raseriutbrott: "Du kommer aldrig att få ett statligt jobb!"

Jag kommer alltid att vara stolt över detta. En militär med mängder av plåt på uniformen, tappade fattningen bara för min skull.

Han illskrek en massa ord, röd i ansiktet. ”Bordet kan stå för sig självt” röt han bl a när jag behövde hålla fast mig nånstans. ”Men inte jag” pep jag.

Kontentan blev att jag skulle få mönstra om när jag hade ”mognat”.

Inte samma, men likadan.

På hemväg krossade bussen en liten folkvagn. Jag mådde som folkvagnen, krossad, men utan personskador. Kallingarna i fickan, hade glömt att ta på dem efter den förnedrande läkarundersökningen.

Mönstra om behövde jag aldrig göra, hade kommit bort i rullorna(?), statligt jobb fick jag och så småningom uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbotten att planera evakueringen av Tornedalen ”i händelse av krig”.

En himla tur att det inte blev nåt krig, men sensmoralen blir: Lita aldrig på en militär, hen ljuger.

Fantomen

Fantomen

Jag har en merit, som kanske inte så många känner till, i mitt CV. Stormästare i Fantomenklubben! Efter att ha prenumererat på Fantomentidningen i många år har jag naturligtvis lärt mig mycket om de olika gestalterna och miljöerna.

Först kom ett diplom + både den onda och den goda ringen, av vilka jag numera äger ett antal.

Och senare, när jag gått igenom graderna Novis – Aspirant – Kandidat – Riddare och Mästare – kom Stormästartiteln!

Efter ungdomsåren – i 60-årsåldern - upphörde plötsligt mitt Fantomenintresse och delar av samlingen avyttrades. 70-orna, t ex, inbringade 4 000:- mest för att det fanns med ett par mintexemplar av två tidningar som trycktes på så dåligt papper att de nästan föll sönder av att man tittade på dem.

PS Äger alla Asterixarna också. Och Tin-Tin inte att förglömma. Och Lucky Luke. Och en massa andra.

PPS Shakespeare är också en favorit. Men Strindberg är ju gubbtråkig med undantag för ”Röda rummet” och ”Hemsöborna”. Reminiscenserna av hans författarskap överlevde inte #MeToo.

PPPS Det där sista PPS är bara för att visa att jag läser även annat än serier och att jag vet att det heter ”post post scriptum”.

PPPPS Det där sista PPPS är bara för att visa att jag vet att det heter ”post post post scriptum”.

Hur länge ska jag fortsätta?

Dans runt granen

Paneltuppen

En social paria har man alltid lyckats vara, ända sedan den dagen man förväntades "dansa åt andra hållet" i Kristineberg på 50-talet...

Jag var där p g a att min syster hade träffat nån fånig kille och hade hamnat på "dans runt granen" efter julen. Kristinebergsbarnen visste hur man bar sig åt men min uppfostran från Mörttjärn omfattade inte sådana jullekar. Så när "Å vi kan dansa åt andra hållet" kom hade jag inte begrepp om dylika finesser utan fortsatte åt samma håll, varvid ett visst tumult uppstod. Att uppleva sådant kan vara känsligt för barn i den åldern.

Dom som ledde spektaklet runt granen hävdade att dom var från Skaraborg, något som jag än i dag betvivlar. Och sedan skulle man "dansa åt andra hållet" redan på "Å", d v s långt innan de kommit med informationen "åt andra hållet". Det kunde ju ha varit - ja, vad som helst! Det är inte att undra på att man, med de bristfälliga instruktionerna, blev en livslång paneltupp.

Vaktmästare

Vaktmästare

I det område där vi bor har vi begåvats med världens förmodligen bäste vaktmästare. Fantastiskt mån om de boende, alltid positiv, tjänstvillig och glad. Finns t ex inget område i Skellefteå som är så välskottat, vid snöfall kan man höra traktorn redan vid 5-tiden på morgonen. Taxichaffisarna är imponerade.

Det finns äldre personer som inte vill flytta härifrån, endast för att de vet att de skulle få sämre service varsomhelst annars. Han gillar inte riktigt hemtjänstens tystnadsplikt, ”för då vet jag ju inte hur dom mår”.

I förra veckan behövde vi sand till entrén och det var slut i förrådet. Jag ringde vaktmästarens nummer och han svarade. ”Jag är på Kanarieöarna, men sand fixar jag”. Inom en halvtimme kom det en bil som det stod ”Contractor” på och en kille kom med en stor hink sand.  Han har så många och bra kontakter att han kan sköta allt, även från utlandet.

Och de som kommer, elektriker, rörmokare, byggnadspersonal, alla är de glada! Han lyckas få dem på bra humör, även om de utför en tjänst som han själv egentligen är satt att göra. Och dessutom gör dom det gratis!

Det finns underverk, det finns mirakel, och så finns det våran vaktis.

Hus på hjul

Husvagnar

Med detta inlägg hoppas jag att jag har betat av alla mina fordon så att det kan bli lite lugn framöver.

Jag har varit ägare till tre husvagnar, varav den första var ett sånt måndagsexemplar att jag fick återlämna den till försäljaren i Kalix utan att de protesterade alls. Trots att den var alldeles ny fungerade inte värmen och alla köksluckor ramlade av bara man startade bilen. En gåta.

Så här fin var den inte!

Min andra var en begagnad Eccles Amethyst, engelsktillverkad med enkelfönster och punktvärme. Otroligt lätt och med inredning i lila. Snygg, och jag skulle nog ha behållit den om jag inte råkat på en husvagnshandlare i akut penganöd som gav mig ett inbytesbud på en standardpolar som inte gick att motstå.

Man ska ha husvagn… Eller hur?

Fordon

Snöscooter

Här är beviset för att jag en gång i tiden ägt en snöscooter (ja, tre stycken totalt blev det, men den här var snyggast). En Yamaha 440, ”skarasåg” populärt kallad och visst låg det lite sanning i det. Kunde fastna lite varsomhelst i snön och vad det berodde på vet jag inte, kanske viktfördelningen (eller chauffören?).

Jag lyckades hitta bilder på mina andra scootrar också. Skarpa fordon, eller hur?

Idag har jag redan gjort stora affärer. Tre skolådor frimärksklipp till Bastuträsk!

Skräckupplevelser

Varuhus

Hösten 1968 fick jag min första rejäla löning 800:- svenska riksdaler. Jag hade naturligtvis tjänat pengar tidigare, men det var mest fickdito. Eftersom jag befann mig i Umeå vid tillfället gick jag in på Åhlens med min stora plånbok och tänkte att – ja, nu ska här handlas.

Men – jag hittade inte en enda sak som jag ville ha. ”Det är nog något fel på mig” tänkte jag, ”alla andra köper ju grejer”.

Och så har mitt liv fortsatt. Till råga på allt är min fru likadan. Vi gick på rekommendation från en släkting in på Bil-Tema där det skulle finnas massor av spännande saker. Besöket resulterade i var sin varmkorv för en femma styck vid utgången.

ÖB, Jula, Jysk, Rusta och allt vad de heter – tänk om alla vore som oss! Konkurserna skulle ju stå som spön i backen. Och det vill vi ju inte. Snälla - tänk på att alla sorter behövs.

IKEA har jag inte nämnt. Stort varuhus - stor ångest. Och Ullared – där har vi väl det egentliga helvetet. Såg ett avsnitt på TV en gång för att en gammal arbetskompis till mig, Dick Larsson, vunnit ett pris där med nån klädhängare. Må den Gud jag aldrig trott på, och alla de ca 2 500 andra gudarna vi trott på genom mänsklighetens historia, aldrig låta mig hamna där!

Sameslöjd

Sameslöjd

Den här hade farfar i sin klockkedja har jag hört berättas. Väldigt vackert bearbetat renhorn och jag trodde länge att den var gjord av Kniv-Elis, en berömd sameslöjdare från Malå, men det visade sig förmodligen vara fel. Kniv-Elis lär ha varit noga med att signera sina verk, och det finns inget sådant på föremålet.

Bilderna visar båda sidorna. Frimärket är med för att man ska få en hum om storleken.

Vad kallas ett sånt här föremål?

Spoon River

George Gray

I min blogg svänger det snabbt från ämne till ämne. Den här dikten är en av mina favoriter, Ur Edgar Lee Masters ”Spoon River” talar George Gray från kyrkogården:

(Översättningen nedan är av Thomas Warburton)

I have studied many times
The marble which was chiseled for me--
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
But my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
And catch the winds of destiny
Wherever they drive the boat.
To put meaning in one's life may end in madness,
But life without meaning is the torture
Of restlessness and vague desire--
It is a boat longing for the sea and yet afraid.

Jag har ofta studerat marmorvården
som mejslades åt mig –
en båt med beslaget segel i hamnens vila
Det är egentligen ingen bild av mitt slutmål
utan av mitt liv
För jag erbjöds kärlek
och jag drog mig undan dess besvikelser;
sorgen knackade på, men jag var rädd;
ärelystnaden prejade mig,
men jag fruktade risken.
Ändå hungrade jag efter mening i mitt liv.
Och jag vet nu att vi måste hissa segel
och fånga upp ödets vindar
vart de än för vår båt.
Att ge sitt liv mening kan sluta i galenskap
men ett liv utan mening är plågan
av oro och obestämt begär –
en båt som längtar till sjöss men ändå är rädd.

Motorcykel

NV 52

Häromdagen hittade jag ett bildbevis på att jag har varit motorcykelägare en gång i tiden. Mc:n är en Nymanverkstädernas (NV) modell 1952. Den här användes mycket inom Försvaret som ordonnansfordon. Lång och tungkörd.

Jag hittade Mc:n i ett garage i Älvsbyn där den stått sedan femtiotalet. 1750 mil på mätaren och med alla originalhandlingar intakt. Jag tog cykeln till Lainejaur där min bror och jag så småningom med gemensamma krafter fick igång den. Men det blev inte många km, den var ju inte registrerad och försäkrad.

Egentligen skulle jag ha haft den kvar, den hade nog varit attraktiv för samlare så välskött som den var, men i ett anfall av plötslig dumskallighet bytte jag bort den mot en kanot.

Ja, så kan det gå om inte haspen är på!