Insamlingar

Insamlingar

Med den här ”sedeln” försökte SSU ragga pengar 1963. Hur det gick vet jag inte, men jag hade i alla fall äran att 1965 som nybliven körkortsinnehavare få skjutsa mannen på sedeln, dåvarande kommunikationsminister Gösta Skoglund, i samband med en sossekonferens i Umeå. Tro mig eller ej, han visste inte vad ”gröna vågen” i trafiken var. Kändes lite genant att berätta för en kommunikationsminister vad det handlade om. Ungefär som att berätta för kulturministern vad en bok är.

Jag är rätt dålig på att skänka pengar till insamlingar. Det finns alltid något jag stör mig på hos de olika organisationerna. Kan vara miljonersättningar till den halvkändis/f d politiker som är ordförande eller attitydproblem som t ex Amnestys inställning till prostitution. Dessutom, om man skänker en hundring till t ex Röda Korset kan man vara säker på att man får tackbrev, julkort och tiggarbrev där portot kostat dem motsvarande minst den satsade hundringen. Känns konstigt.

”Läkare utan gränser” känns seriösa.

Tre ord som jag blivit allergisk mot är ”hela överskottet” och ”oavkortat”.

Lådpostkotteriet: ”Hela överskottet…” (sedan de holländska ägarna tagit ut ohemula vinster, men det talar man tyst om).
GodEl: ”Hela överskottet…” (När har GodEl redovisat ett överskott värt namnet?)
Glenn Hysén: ”98%”. (Av vaddå? Varför inte dra till med 1000%?)

”Skeptisk” får nog bli mitt nya favoritord, tyvärr.

Pengar

Pengar

Pappa Sven, med 6 terminer i skola, var ju en riktig s k autodidakt. Han deklarerade bl a åt ”halva kommunen”, och var det någon blankett som skulle fyllas i, nog sökte folk hjälp av honom.

 

En gång på 50-talet följde jag med när han deklarerade åt alla som bodde i det huset som syns närmast på bilden. Han fick kontant betalt men tittade inte på sedlarna. När han skulle betala taxin på väg hem sa chauffören (Åke Nilsson?) ”Har du så gamla pengar?”

 

Pappa hade nämligen fått betalt med gamla sedlar, och samlare som jag var redan då såg jag genast till att tigga mig till ett par exemplar. Den här är vacker, eller hur?

Det värsta missfostret i svensk sedelutgivning torde vara den s k ”ko-tian”, en enkronassedel som aldrig borde ha fått se dagens ljus. Men en del av de nyare är inte heller mycket att skryta med.

 

Eller vad tycker du?

Tidningar

Tidningar

I mitt hushåll prenumererar vi på två tidningar, DN och Folkbladet. Läser (i den mån Tidningstjänst ids bära ut dem) och analyserar artiklarna. En frukost utan prasslande papperstidning och dithörande diskussion är ju som kärlek utan kyssar om du förstår hur jag menar. Fruktar den dag tidningsdöden slår till på allvar.

Den åttasidiga tidningen ”Hvad Nytt, Hvad Nytt” på bilden är från 1 Oktober 1777 och intressant ur flera perspektiv. Innehållet är mycket varierat och eftersom den är från Göteborg finns det en mängd sjöfartsnyheter. Lite svårläst kanske, men efter en stund går det faktiskt att tyda innehållet. Har inte hittat några fejk njos.

Varför jag äger denna tidning? Ja, vad hamnar inte hos en samlare? Köpte den i Stockholm 1968 utanför ett ölcafé för en femma av en ohyggligt törstig man.

Autografer

Autografer

I hela mitt liv har jag varit en hängiven autografsamlare. Hittills har jag fått ihop fyra stycken, varav tre fanns i den stora lådan vykort jag kom över i Jönköping. Mora-Nisses kan jag tyvärr inte hitta just nu, men den finns här, nånstans.

 

Roland Stoltz autograf fick jag när jag helt otippat hamnade på en Handlarn-invigning som felannonserats så jag fick prata med honom ostört i närmare en halvtimme. Han visade sig vara en riktigt trevlig prick när han väl kommit över sin initiala blyghet inför undertecknad.

 

Han var nog lite starstruck, den gode Roland.

Julfirande

Julfirande

Jag har en bekännelse att göra: min fru och jag har inte firat jul på över 20 år. Någon gång på 90-talet, när mina syskonbarn lärt sig att andas själva såg vi ingen anledning att fortsätta med klappandet.

Men – lite lögn är det, all den goda maten har vi inte tagit bort ur traditionerna. Synd bara att man blir mätt så fort nu för tiden.

Det finns dock en fara med att göra som vi gör. Tänk om alla gjorde det! Hur många affärer skulle inte konka då? Tanken svindlar. Men vi är så dåliga på att hitta något som vi vill köpa. Vi kan gå genom ett stort varuhus och inte hitta någonting som lockar – ja det skulle i så fall vara en varmkorv vid utgången då.

På bilden kan man se ett vackert foto av min syster i bakgrunden när jag poserar framför en 50-talsjulgran.

Solbränd

Solbränd

Så här pass brunhyad har jag varit en gång i tiden. Vi hade varit i Samsun, Turkiet, i hela fem veckor. Hela september hade jag låtit solen beskina min kropp, och den enda solskyddsfaktor jag använt var Efes Pilsen (främst avsett för invärtes bruk).

Vid hemkomsten, det var i början av oktober, blåste det snöblandat regn på flygplatsen i Umeå. Kallt om sandalfötterna var det minsta man kan säga. Finns det f ö något kallare än en flygplats en höstdag när det blåser från norr när man kommer från värmen?

Det var söndag när vi kom hem och på måndagsmorgonen kom jag in på mitt jobb där nästa elände väntade. Ett skrivbord som såg ut som en snödriva, så fullt av papper var det. Paroll: ”Det där får Herman ta när han kommer tillbaka”. Man kan fortfarande se klösmärkena i bordet, när jag försökte klamra mig fast för att inte omedelbart resa mig upp och gå hem.

Men – man behöver ju pengar…

Malå

Malå

Förra veckan var min ”hemkommun”, Malå, i ropet på ett antal föga smickrande sätt. Först I DN, som i två stora reportage berättade om den prekära ekonomiska och befolkningsmässiga situation kommunen befinner sig i. Och senare i lokalpressen, där man tog upp kommunalrådet Lennart Gustavsson och hans eventuella jävighet och ”diktatorsfasoner” i samband med situationen på ett äldreboende.

Till Gustavssons försvar skulle jag vilja ställa frågan: Vilka politiker i Malå har inte släktingar på äldreboenden i Malå? Vem ska kunna fatta beslut när alla är jäviga?

I övrigt kan jag bara beklaga kolonin Norrlands inland, som ges de allra vackraste löften i samband med val, men sen bidde det inte ens en vanttumme…

”Hela Sverige ska leva”. "Pytt i datta", säger jag.

Adakgruvan

Adakgruvan

Den här artikeln, publicerad i Västerbottens-Kuriren i måndags, måste jag ju lägga in så att fler får se den. Tänka sig att det är 40 år sedan annonsen tillkom och att man skriver att den är världsunik! Aktuell är den i alla fall fortfarande. Kolonin Norrland och dess enorma naturtillgångar ska exploateras till så små kostnader som möjligt.

Vattenfall skattar i Stockholm, LKAB skattar i Stockholm, de stora skogsbolagen skattar i Stockholm m fl, m fl…

Hoppas nu bara att artikeln går att läsa...

Bastuhaiku

Haiku

Det finns många haikudefinitioner, men den viktigaste komponenten i en haiku är årstidsangivelsen. En "snödroppe" förklarar t ex att det är tidig vår.

En ”västerländsk” haiku har oftast 5 + 7 + 5 stavelser fördelade på 3 rader och eftersträvar det okonstlade, naturliga uttrycket - både vad gäller rytmen och valet av bilder.

Även orden är enkla. Haikun söker inte lyfta fram språket eller poetens verbala kreativitet. Snarare uppmärksammar den de ögonblick i livet som talar för sig själva.

Haikun fångar ögonblicket genom att återge konkreta sinnesintryck. Den återger bara situationer som kan ge upphov till aha-upplevelser, väcka tankar eller framkalla känslor. Läsaren får själv fullborda bilden. T ex:

Bastuhaiku (en promenad till brorsans bastu i Lainejaur)

Frostbrutet strandgräs                    (se där, tidig vinter, en dm snö, vindstilla, eftermiddag, vi befinner oss vid en istäckt sjö).

Bastun varm, vaken öppen             (ögonblicket är fångat, aha-upplevelse, röken stiger ur skorstenen, anar jag kalla öl i vaken?)

Vila och passion                             (man bastar sällan ensam, samvaro, trivsel och gemenskapskänslor)

Alltså:

Frostbrutet strandgräs

Bastun varm, vaken öppen
Vila och passion

”En bild säger mer än tusen ord”, sägs det. Men de 9 orden i haikun skapar

 kanske inte tusen bilder, men så många du vill. Därför ingen bildillustration.