Nytt rekord!

Nu har jag slagit nytt rekord! Det var nämligen så att jag i fredags morse (f-n vilket planerande det är nu för tiden) upptäckte att jag behövde några varor från apoteket.

Sagt och gjort, jag hittade ett apotek som hade hemleverans. Man skulle göra beställningen på nätet och sedan ringa ett nummer och meddela att man ville ha hemleverans när man fått ett beställningsnummer via mail. Lät ju enkelt och bra.

Men - så började jag ringa. Enkelt – jovisst, en massa val och tolvsiffrigt(!) personnummer varenda gång. Fredag och lördag gick det inte att komma fram på numret, söndag var det stängt. Och nu kommer rekordet – tidigt (ja kl 9 ÄR tidigt för mig) måndag morgon kom jag fram, ”du har nummer 147 i kön". Etthundrafyrtiosju! Med bred marginal personligt rekord!

På em provade jag igen och då gick det bättre. Plats 17 och efter en väntetid på dryga halvtimmen fick jag svar. Nutidens telefoner har ju högtalarfunktion så man kan syssla med annat medan man väntar.

147! Slå det den som kan!

Julkort

Känns väl som ett angeläget ämne att ta upp just nu? Och – det är det, för det är bra att skriva om saker innan de försvinner helt.

När jag började i Posten var mängden julkort stor, 50 – 60 miljoner per jul var inte ovanligt. Sedan minskade antalet allteftersom. 2009 var det 40 miljoner och 2018 var antalet strax under 17 miljoner. Snart är de nog borta.

1968 var jag bas för 6 -  8 skollediga tjejer i julkortsavdelningen i Luleå. Vi stämplade frimärken och sorterade julkort för brinnande livet. Otroligt duktiga tjejer, vi skojade och jobbade och de gjorde verkligen skäl för den lön de fick.

Sent sista arbetsdagen före jul dök plötsligt postmästaren och överkontrollören upp i dörren (de hade inte synts till innan). Postmästaren passade då på att tacka överkontrollören för att julkortsjobbet gått så bra det året. Mig eller tjejerna såg han ö h t inte. Vi som hade gjort allt jobbet fanns inte. Om den stumma ilska vi kastade efter honom när han gått skulle han nog ha kvävts i sin egen arrogans i korridoren utanför.

Själva har frun och jag gått på samma nedgångsvåg. I många år postade vi 20 - 25 julkort, men allteftersom har antalet minskat och 2020 kommer vi nog inte att skicka ett enda. Vi får allt färre också, i julas tror jag vi fick 2(!). 

Språk

Att behärska ett språk, och t ex säga ”jag kan engelska” är väl närmast en filosofisk fråga. När kan man ett språk? Vi påstår att vi kan svenska, ändå är så många ord obekanta för oss.

Om man kan fråga efter vägen till restaurangen i det främmande landet, kan man då språket?

Om man kan beställa mat på restaurangen, kan man då språket?

Om man kan klara sig hjälpligt ensam i det främmande landet, kan man då språket?

Om man kan debattera landets politik på det inhemska språket, då kanske man kan säga att man kan språket.

Själv är jag hyfsat bra på svenska, mörttjärnbondska och amerikansk engelska.

Norska fungerar bra – men jag pratar svenska med norrmän. Försöker jag prata norska med dem blir de sura och tror att jag driver med dem.

Danska ska vi inte tala om, i synnerhet inte räkneorden.

Jag kan prata ”schuledeutsch” med tyskar om dom inte pratar för fort.

Jag förstår franska, kan inte tala det, men kan förmodligen beställa mat på en restaurang.

Jag förstår inte turkiska, men jag förstår vilket ämne som debatteras.

Så – vilka språk kan jag?

Militärer

Ja, jag är humanist, pacifist, feminist, socialist och förmodligen ett par –ister till. Och det kan förmodligen förklara varför jag tycker att de flesta militärer, som jag antar tycker att de ser OK ut, framstår som mer eller mindre löjliga.

Ta t ex pajasarna utanför det grekiska parlamentet:

Eller narrarna i Vatikanstaten:

Eller stackarna i björnskinnsmössor (sommartid!) i London:

I samband med OS i Sotji försökte de ohyggligt allvarliga ryska soldaterna, som bar fram flaggorna, slå världsrekord i benlyft med raka ben. En sann fröjd att skåda, lika fånigt som det här. Gå som folk, för tusan!

En soldat kan jag acceptera: Min fru i janitsjaruniform. Janitsjarar var elitinfanterisoldater som utgjorde den osmanske sultanens personliga livgarde. Här syns hon med handen på dolkfästet beredd att, till sista blodsdroppen, försvara sultanens liv.

Pressen

”I tidningen ska man komma först när man är död”, sa någon gumma i en rolig historia om jag inte minns fel. Och det stämmer nog bra för oss som inte är så pigga på att synas i rampljuset. Men om man har ett offentligt jobb så…

Den andra bilden är från ett senare datum när DHR behövde någon som pratade med kommunen om otillgänglighet, i just det här exemplet möjligheterna för rörelsevarierade (heter det inte så n f t?) att vara åhörare på fullmäktiges sammanträden. Jag vet inte om det berodde på mig, men strax efteråt tog man beslut om nya lokaler…

Min fru har också synts i pressen. Men till skillnad från mig har hon alltid framstått som om hon vetat vad hon pratar om. Bilden är från Norran och gällde skolfrågor. I övrigt har hon synts i både allvarliga (ungdomars problem) och minde seriösa sammanhang (hur ska äktenskapet hålla om det regnar på semestern), och som när hon t ex fick en tårta av sanningsvittnet Folkbladet.

Kvällspressen kan man inte lita på riktigt. Rubrikerna måste vara braskande om tidningen ska sälja, och sakinnehållet är ofta vinklat intill oigenkännlighet. Jag var mycket insatt i en händelse i Norrbotten en gång och när man läste om den i kvällspressen var den så vinklad för att sälja att det nästan inte gick att fatta vad det rörde sig om. Inga faktafel men vinklat så nånting… 

Läsarsånger

Under karantänen har jag ägnat mig åt att titta på ”Hem till byn” av Bengt Bratt. Har väl kommit halvvägs bland de femtielva avsnitten. Serien står sig bra och speglar det svenska samhällets ut- eller avveckling (stryk det som ej önskas).

I avsnittet där karaktären Jenny Löfgren begravs sjunger en ren, klar och vacker sopran ”var jag går i skogar, berg och dalar”, en läsarsång som framförs i kyrkan(!). Det var noga förr var sångerna och psalmerna sjöngs.

Läsarsångarna är ofta vackra. Melodierna är enkla och relativt lättsjungna och även om man inte håller med om budskapet är det svårt att inte ryckas med i den vackra enkelheten i melodierna. Exempel:

”Var jag går i skogar, berg och dalar”
”Klippa du som brast för mig”
"Pärleporten"
"Ovan där" 
"Gyllne morgon"

Kommer du på någon fler?

Rökning

Häromdagen såg jag en kvinna i lekparken med sitt barn. Hon tittade – inte ovanligt – mer på sin mobil än sitt barn. Det däremot ovanliga var att hon rökte. Man (läs jag) ser ju så sällan rökare n f t att man reagerar. Hur kan man vara så korkad att man röker?

Själv rökte jag närmast kopiöst hela 70-talet tills jag i London i december 1979 kände att ”detta går icke”. Då ökade jag på mitt rökande så att jag på nyårsafton 79/80 var så motiverad att sluta att det var en befrielse när jag vid nyårsklockornas klang vred ihop sista paketet och sa ”tack för mig”. Alla skrattade och sa att ”de där resterna kommer du att leta rätt på i morgon bitti”.

Men – motivation är guld. Först efter en vecka ungefär, när jag gick ut från en biograf i Umeå, kändes suget när alla andra tände sin cig.

Snus har jag bara provat en gång och blev så sjuk att jag efteråt inte ens tål lukten av produkten ifråga. Usch!

Men - igen - summan av lasterna är konstant enligt Tage Danielsson i boken ”Mannen som slutade röka”, en bok som jag lånade ut till en folkhögskoleelev i Övertorneå 1970. Undrar just när hen har tänkt återställa den?

Reklam

Med åren har jag börjat förstå att ju mer värdelös en vara är, desto mer reklam måste man ha för att kunna sälja den. Ta t ex Cura sovtäcke. Jag har bekanta som köpt det, och de är allt anat än nöjda. Finns det f ö någon som kan hålla sig för skratt när Börje Salming i sin hittills bästa skådespelarroll säger: ”Jag trodde aldrig…” Dramaten nästa – knappast. En besvikelse helt igenom.

Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt, Olrogs visa från 40-talet, är fortfarande aktuell, kanske mer än någonsin.

Bondfångare kallades de förr föraktfullt. Nu har det blivit ”fint” att lura folk och titeln varierar, från Art Director och uppåt. Och värst är det just nu på spel- och dobbelmarknaden, där man tycks ha tappat all sans och allt förnuft. Vem betalar all denna reklamdiarré tror du, kära spelare (läs förlorare)?

Mat

Medelhavskost

Ett av de mest förvirrande begrepp som florerar bland hälsofanatikerna nu för tiden är ”Medelhavskost”. Jag har alltid trott att det rörde sig om pizza, men det tycks av en del förståsigpåare röra sig om ”mycket olivolja, grönsaker, frukt, bönor och fisk. måttliga mängder kött och mejeriprodukter (yoghurt och ibland ost), och ofta ett dagligt glas rödvin”. Andra varianter finns också.

Hur kan det då komma sig att vi svenskar, som äter fläskpalt, ärtsoppa, pizza, potatis, falukorv och annat hemskt uppnår högre levnadsålder i genomsnitt än medelhavskufarna? Och har gjort så i långa tider.

Medelhavsmänniskorna äter dessutom mycket mindre socker påstår de boksstavstrogna fanatikerna. Och – det är här jag hittat den svaga punkten! Det finns ingenstans(?) som de äter så mycket socker som vid Medelhavet. Det är bara det att de gömmer det i de ohyggligt söta efterrätterna! Men innan fanatikerna har hunnit dit i måltiden har de nog smällt av, p g a det där glaset rödvin de fick. Skål! Hick!

Vad tror du?

Home, sweet home

Boende

Att hitta nånstans att bo har sina sidor, och numera dessutom utopiskt dyrt för många unga. Det var lättare förr.

Mitt barndomshem. En idyll. Syrrans bild.

Under gymnasietiden bodde jag på lite olika ställen i Luleå.

1968 -1980 varierade boendet högst väsentligt, från husvagn till en elvarummare på Östermalm i Stockholm. ”Wherever I hang my hat is my home”.

När Nahide kom in i mitt liv köpte vi en gullig liten 2:a på Bärnstensvägen i Umeå innan det blev två lägenheter i Lycksele, följt av ett eget radhus på Näckvägen.

”I väntan på postmannen”

1992 gick flytten till Skellefteå, till en liten radhustrea på Fäbodgatan där vi har bott sedan dess.

Det tycks ha snöat mycket i våra liv. Bra skoterföre.