Buss på!

Busstrafik (och lite post)

I en gammal pärm hittade jag plötsligt bildbevis på att jag varit trafikledare för Postens Diligenstrafik i Norrbotten. ”491” på bilden har inget med Lars Görling att göra, det var i det här fallet linjenumret på sträckan Arvidsjaur – Arjeplog.

Vi hade sedan ”urminnes tid” koncession på sträckorna från inlandsbanan till fjällen, olönsamma sträckor utom under ett par sommarmånader, då alla fjällvandrare skulle transporteras. Detta sågs med avundsjuka ögon av andra bussbolag som var ute efter de här ”russinen i kakan”. Bilden är, om jag inte minns fel, tagen av Norran i samband med att de skulle skriva om de ”orättvisa förhållandena”. Men rättigheterna slog ju åt båda hållen, vi fick inte ta upp passagerare i postföringsbussarna på linjen Luleå – Kalix t ex.

Att Skelleftebuss hade, och fortfarande har, monopol på lokaltrafiken i Skellefteå tyckte inte Norran var ”orättvist”. Det var ju i Skellefteå!

Postens förfall började när en borgerlig regering tyckte att Posten borde "konkurrensutsättas", d v s att privata bolag skulle få ta ”russinen ur kakan” och dela ut post där det var lönsamt, m a o i storstäderna. Att Postens totalekonomi urlakades på ett förödande sätt var ju av mindre betydelse, tyckte man. ”Marknaden” är ju helig och löser alla problem, det visste man säkert.

Och sedan kom Maud Olofsson, den minister som onekligen har slösat flest skattemiljarder på vansinnesaffärer, och sköt bolaget i sank med ”PostNord”. Men det får vi ta en annan gång.

Tävling

På förekommen anledning:

Tävling

NY TÄVLING:

Nu har du chansen att vinna MÅNEN.
Ja, helt sant!
Det enda du behöver göra är att:
Svischa 100:- till Hermanssons Tiggeritjänst (Vi bönar och ber)
Och berätta hur du ska ta dig dit!

Nästa vecka lottar vi ut SOLEN som första pris.
Det blir hett. Den kan bli din!

Håll ögonen öppna för nya erbjudanden!

Dirty Dancing

Rålund

En lördag i livet, när jag inte hade nåt vettigt att göra, skjutsade jag tre ”Torsk på Tallin”-gentlemän till Rålund utanför Arvidsjaur där de skulle återuppleva (återuppliva?) sin förlorade ungdom och sina förslösade(?) liv.

Parkeringen var knökfull, men jag hittade en rätt bra plats och när jag såg klientelet som frekventerade stället tänkte jag: ”Här slösar jag inte bort en entrépeng”. Så jag satt kvar i bilen och lyssnade på radio och pratade med diverse förbipasserande kändisar under kvällen i stället för att gå in.

Mina gentlemän fick inga napp, och jag skulle aldrig ha kommit ihåg den här kvällen om det inte hade varit för att en av dem kom ut, satte sig bredvid mig, suckade, tog en klunk ur sin fickplunta och sa:

”Hä jär sä trångt att man få int flaska dell mån”.

Då är det trångt.

Inspärrad?

Fängelse

I början av 70-talet hastade jag en gång mot Molde, Norge, i den fromma förhoppningen att jag skulle hinna fram till Vinmonopolet innan de stängde. Plötsligt blev jag invinkad till vägkanten av en bister Polis:

”Det synes meg att dere har kjört 60 i 50-zonen da” påstod han. Jag erkände och fick fylla i lite papper och fick ett inbetalningskort.  200: - norska till Romsdal Politikammer. Vinmonopolet hann stänga. Folknykterheten jublade.

Men betala – det gjorde jag inte. Lite självaktning måste man ha. Så därför fick jag efter ett tag ett brev där de, helt riktigt, påpekade att jag borde betala: ”Vedtog dere ett forenkelt forleg” o s v och annars ”1 dags fengsel”! Jag har varit i Norge många gånger sedan dess, men ”fengsel” klarade jag mig undan. ”Fängelsekund i Norge” hade varit snyggt att ha på sitt CV.

Eller hur?

Stadsbesök

Stadsbesök

Någon gång i mitten på 50-talet besökte jag en stad, i det här fallet Skellefteå, för första gången. Intrycken var överväldigande för en bondpojke från landet. Särskilt Nordanåparken med påfåglar och allehanda fågelarter var sådant man endast hade kunnat drömma om…

Jag hade en kompis med mig, en kille som kom från ett något lite mindre gudfruktigt hem än mitt. Vi hade fått några småslantar med oss, och min kompis investerade några av dem i Frälsningsarméns lottstånd på torget – och vann första pris, världens största chokladask.

”Men fy fan i helvete vilken jävla tur!” utbrast han överlyckligt.

Damerna i lottståndet såg minst sagt chockerade ut.

Sedan letade vi rätt på ett hus som hade hiss och åkte upp och ner tills vi blev utkastade. Vi hade åkt hiss!

Numera finns inga påfåglar i parken – ja nästan inga fåglar alls. Allt som kostar pengar med fåglarna har försvunnit och kommunen har allehanda krystade förklaringar till varför allt har changerat. Alla argument utom ”det kostar pengar” har använts. ”Fåglarna har det bättre på andra ställen” är t ex ett av bottennappen. Tråkigt är bara förnamnet.

Posten

Mina dagar i Posten

”Du är väl vän av Posten som jobbat där?” frågade en bekant häromdagen. Och det är jag absolut. (Eller har åtminstone varit, nu är det ju bara sk-t med det mesta i det företaget). Jag delade ut post ett par veckor sommaren 1968 i Umeå och därefter gick min karriär i Posten snabbt efter två års utbildning i Stockholm via upplysningskassan i Luleå och 1:e kontrollör (en sorts kassachef och räknenisse) i Övertorneå till trafikledare för Postens Diligenstrafik i Kalix, där jag stannade en minut och snabbt insåg att en vanlig lön inte räckte för en man med mina behov av snabba bilar och dito ja, du vet... Vad göra?

Jo, på den tiden var de statliga traktamentena inte att förakta så när mina chefer frågade ställde jag gärna upp för alla upptänkliga vikariat överallt. Detta ledde till att jag fick mina traktamenten på olika chefsbefattningar i Posten och Postens Diligenstrafik. Jag vikarierade under 70-talet som varierande Postmästare, Överkontrollör (administratör) och Trafikledare i Kiruna, Gällivare, Övertorneå, Kalix, Luleå, Umeå, Lycksele och Sollefteå bara för att nu nämna några orter. En trevlig period av mitt liv av vilken jag särskilt erinrar mig kafferasterna.

Sedan träffade jag Nahide och etablerade mig i Lycksele som trafikassistent på Postens Diligenstrafiks huvudkontor som expert inom de romantiska ämnesområdena Svensk Trafik- och Arbetstidslagstiftning. (Faktiskt rätt duktig – kommunikationsdepartementet hörde av sig ibland och ville veta vad jag tyckte). Jag hade också hand om den relativt blygsamma marknadsföringen, vilket t ex framgår av den fina modellbussen.

I slutet av 80-talet fick jag en ny chef, ett nytt vackert visitkort och delvis nya arbetsuppgifter. Samtidigt insåg jag att nästan alla mina sköna, härliga, bohemiska och lata kompisar från utbildningstiden försvunnit ur Posten – kvar från den tiden fanns nästan bara de Slipsbärande Allvarliga som delade in sina liv i före och efter Kadettbalen. Då var det dags att ta sin Mats ur Posten. Och se hur det gick – Postens Diligenstrafik finns inte längre, och hur länge finns Posten? Men allt detta kanske inte bara är mitt fel – eller min förtjänst.

Se där vad många ord det blev bara för att jag fick en fråga om jag var vän av Posten.

Ber om ursäkt

Förlåt

Om man tittar närmare på det här huset, som står bredvid den plats där det nya kulturhuset håller på att byggas, framträder ordet ”FÖRLÅT”.

Varför? Jag har ingen aning men kanske är orsaken att byggnationen kulturhus + hotell enligt Norran överskridit kalkylen med 39 miljoner kronor.

Varför blir man inte förvånad? Kan det möjligen bero på att man blivit lite luttrad genom åren? När har ett kommunalt, regionalt  (landstings) eller statligt byggprojekt hållits inom budgetramarna senast? Räck upp en hand, du som vet.

Rymden

Solsystemet

I söndagens DN stod det att vårt solsystem rör sig genom rymden med en hastighet av 828 000 km/tim. I förhållande till vad? Varför så bråttom? Och - är det på väg hem eller bort? Frågorna hopar sig onekligen.

 Vart är vi på väg? Som Luuk skulle ha formulerat det.