Integration

Inte-gration

Den här diktsamlingen, Inte-gration, gav min fru och jag ut 2004. Den sålde rätt så bra faktiskt och när vi summerade hela äventyret fann vi att det hade ”gått ihop sig” rent ekonomiskt vilket vi inte trodde från början och det kändes ju bra.

Omslaget är utformat av Jannot Derid,  ett av de sista verk han åstadkom innan han gick bort 2005. Googla gärna hans namn.

Vi har kvar några ex av boken. Är du intresserad av att läsa den kan vi leverera den mot portokostnad, och naturligtvis med dedikation. Passar också bra som present till någon du tycker (illa) om. Meddela namn och adress på Messenger eller nahide@torpet.ac t ex.

Anders och Nahide

Ungkarlen

Ungkarlen

Mannen, (t h på den lite suddiga bilden) vars mor var övertygad om att hon närt en ungkarl vid sin barm, träffade vid 33 års ålder (där går väl f ö gränsen?) denna vackra kvinna (t v på bilden) som trots sina 28 år ännu inte var ivägsnodd av någon. Problemet var tydligen att vi ditintills inte träffat någon som dugt, eller som vi dugt åt, inte varit giftasvuxna eller något annat. Nu har vi dugt åt varann i 40 år snart.

Den skada, som syns på hennes högra knä, kommer sig av att jag då för tiden hade lovat att hjälpa henne att lära sig cykla, något som skedde med varierande framgång. Men skam den som ger sig, övningen ledde efter diverse blåmärken och skrubbsår till önskat resultat.

I övrigt visas här några scener ur vårt äktenskap:

Romantik:

Kärlek:

Í nöd och lust (hade brutit benet):

Musik igen

Snygga handleder

Lät kanske inte så bra?

Musik igen

På översta bilden kan man se mig utförandes Bach ”Toccata och fuga i D-moll” på tramporgel. Eller – skämt åsido - min musikkarriär kan jag inte skryta med, några accord på klaverinstrument har det blivit, lite munspel, men bara för mig själv.

En del av släkten är mer musikalisk. Pappa Sven kunde spela orgel så att håruppsättningarna öppnades på pingstvänstanterna (lite överdrivet kanske) och brorsan är bra på att kompa på gitarr. Hans äldste son kan spela elbas.

Lite kul hade vi i a f med musik. Vi, d v s brorsan, jag och H L uppträdde bl a på ett 50-årskalas med dragspel, gitarr och sång. Ganska lyckat om jag inte minns fel. Roligt var det hur som helst. Och om man inte kan bjuda på sig själv – vem ska man då bjuda på?

Bubblan

1970

2018

VW ”Bubbla” 1966

Mera cliffhangers i denna blogg. Björken vid skolan och snabba fordon.

Bilderna ovan är tagna från ungefär samma ställe men det skiljer ca 48 år mellan vinter- resp sommarbilden. Björken med de fyra stammarna, där de djupa tankarna om exempelvis relativitetsteorin utbyttes på 50-talet, står kvar och den enda skillnaden är väl årstiden och bilen.

1970, när jag utbildat mig färdigt, behövde jag en bil eftersom jag insåg att jag skulle resa en hel del. Därför inköptes den gröna bilen. Jag blev en sorts ”stafettadministratör” åt Posten och Postens Diligenstrafik. Jag var stationerad i Kalix men där bodde jag inte så mycket. Skönt, Kalix måste ju vara det tråkigaste samhället i Sverige?

VW:n hade en del egenheter. Bl a brukade fjädern från vajern till förgasaren hoppa av, något som ledde till fullt och ohejdbart gaspådrag. Första gången det hände blev jag lite konfunderad, men snart vande man sig. Ibland brydde jag mig inte om att stanna och sätta fast fjädern utan lät bilen gå med fullt gaspådrag tills situationen tvingade mig att göra någonting åt det. Från Kiruna till Gällivare gick det ganska fort ibland, i de långa nedförsbackarna kunde VW:n komma upp i 140. Då var det var bara att hålla fast sig i ratten.

På den tiden var den här typen av bilar rätt enkla och okomplicerade. Man kunde laga och serva det mesta själv. Vem törs öppna en motorhuv nu för tiden?

Moped m m

Ungefär så här (fast röd), brorsans var blå

Moped och bio

Lämnade två cliffhangers i min förra blogg. Din ena var filmen ”Änglar, finns dom?” och den andra min moped, en trimmad DKW Hummel. De två hör samman på så sätt att jag och en kompis hade kört till Adak för att se just den filmen. Vi var ensamma i biografen tills en tredje åskådare steg in. Landsfiskalen från Malå! Eller hette det fjärdingsman? ”Fjölingen ” kallades han i a f lokalt. Var han ute efter oss?

Efter filmen rusade vi ut och ledde våra mopeder för hand en bra bit för att kunna påstå att de inte var kördugliga. Men – ingen ”fjöling” dök upp och så var det full gas igen.

Det var egentligen ett under att man överlevde den här perioden. Hjälmlös, övermodig och ägare till ett snabbt fordon med undermåliga bromsar. En gång lyckades jag pricka ett dike och flög ett tiotal meter ut på en myr. Steg upp, lite blöt men totalt oskadad. Änglavakt kallas det visst, jag hade passerat ett par björkar med en hårsmån (på den tiden hade jag hår).

Hur fort gick den här mopeden? Ja, det törs jag inte ens tänka på nu för tiden.

Film

Film på biograf

Den här biljetten, som föll ut ur en gammal kartbok för ett tag sedan, är nästan säkert den jag fick när jag såg ”The Glenn Miller story” i Malå för länge sedan. Det var min syster som chevalereskt nog bjöd sin lillebror på bio.

Av filmen minns jag ingenting, vilket kan tyckas vara lite konstigt eftersom det var den blott andra filmen (och första färgfilmen) jag sett i mitt liv. Det var kanske den överväldigande biografsalongen som tog andan ur mig?

Den första filmen jag såg, ”Barnen från Frostmofjället” visades i skolan i Mörttjärn och den minns jag desto bättre. Sedan såg jag en Formbyfilm och en som hette ”The man in the white suit” innan det var dags för ”Änglar, finns dom?” Då hade jag fyllt moped och ägde en trimmad DKW Hummel. Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.

Frimärken

Malå 1881-10-18

Frimärken

Jag har, sedan 10-årsåldern ungefär, varit intresserad av filateli. Intresset har naturligtvis kommit och gått i perioder beroende på livssituation, men det har alltid funnits där. Men - filatelin är numera mer eller mindre på upphällningen, de flesta som håller på är gråhåriga om de har nåt hår över huvud taget (”hår över huvud”, förlåt, oavsiktligt).


Som filatelist skaffar man sig en gedigen allmänbildning, det är nästan oundvikligt. Numera ägnar jag mest att köpa och sälja, men i den mån man behöver finns det nu postfriska äldre frimärken att köpa till närmast halva nominella värdet, det behöver alltså inte bli så dyrt att skicka brev om man vet hur man köper. Jag brukar sälja högvalörer till antikvariat som ofta har höga portokostnader.

Här nedan (och ovan) några vackert stämplade exemplar.

Mörttjärn, Malå

Aspliden (ingen vet var Hornberg ligger)