Snygga handleder
Lät kanske inte så bra?
På översta bilden kan man se mig utförandes Bach ”Toccata och fuga i D-moll” på tramporgel. Eller – skämt åsido - min musikkarriär kan jag inte skryta med, några accord på klaverinstrument har det blivit, lite munspel, men bara för mig själv.
En del av släkten är mer musikalisk. Pappa Sven kunde spela orgel så att håruppsättningarna öppnades på pingstvänstanterna (lite överdrivet kanske) och brorsan är bra på att kompa på gitarr. Hans äldste son kan spela elbas.
Lite kul hade vi i a f med musik. Vi, d v s brorsan, jag och H L uppträdde bl a på ett 50-årskalas med dragspel, gitarr och sång. Ganska lyckat om jag inte minns fel. Roligt var det hur som helst. Och om man inte kan bjuda på sig själv – vem ska man då bjuda på?
Roligt att du tycker att det är kul med musik. Om man jämför "jag är född och uppväxt på udden" med den musik du brukar spela hemma så är du ju lite kluven. Det är nog lite dansband i Anders också!
SvaraRaderaLennart: Ja, efter 1980-talet började min musiksmak att utvecklas/avvecklas (stryk det som ej önskas). Jag kanske borde ha hållit fast vid t ex Johnny Preston - Running Bear (1960) och The Spotnicks - Amapola (1963), vem vet?
SvaraRaderaI a f har jag ett kassettband med inspelningar av "The Herminator Brothers with H L". När man lyssnar på det står tiden stilla.
Du har tydligen förträngt din systers musikaliska storhet som inföll för mycket länge sedan. Hennes skickliga hantering av orgeln i melodier som "Klippa du som brast för mig" och Halleluja, Halleluja, Halleluja, vår Gud bör vara oförglömliga.
SvaraRaderaGunnel: Jag brukade också träna på "Klippa du..." men vänsterhanden där är inte helt okomplicerad enligt vad jag minns. Melodin är ju vacker. Och - jag kommer tyvärr(?) inte ihåg din musikaliska storhet. Ledsen. Det tre hallelujerna är naturligtvis oförglömliga, men av andra skäl.
SvaraRadera