Mannen, (t h på den lite suddiga bilden) vars mor var övertygad om att hon närt en ungkarl vid sin barm, träffade vid 33 års ålder (där går väl f ö gränsen?) denna vackra kvinna (t v på bilden) som trots sina 28 år ännu inte var ivägsnodd av någon. Problemet var tydligen att vi ditintills inte träffat någon som dugt, eller som vi dugt åt, inte varit giftasvuxna eller något annat. Nu har vi dugt åt varann i 40 år snart.
Den skada, som syns på hennes högra knä, kommer sig av att jag då för tiden hade lovat att hjälpa henne att lära sig cykla, något som skedde med varierande framgång. Men skam den som ger sig, övningen ledde efter diverse blåmärken och skrubbsår till önskat resultat.
I övrigt visas här några scener ur vårt äktenskap:
Romantik:
Kärlek:
Í nöd och lust (hade brutit benet):
Din moder hade farhågor att du skulle förbli en ungkarl. Hon visste vilka svårigheter som väntar den man som saknar en kvinna. Hon gladdes mycket när du hittade den stora kärleken och hon ansåg er också vara ett så vackert par. Det var ni ju också, på alla sätt och vis.
SvaraRaderaSomliga träffar sin livspartner tidigt, andra sent. Det fanns många ungkarlsämnen i mina hemtrakter. "We voor sä rädd qwinnen" som någon uttryckte det. En av fördelarna med att gifta sig sent är väl att man inte hinner börja tänka på att skiljas, kanske?
SvaraRaderaHelt ärligt så har jag aldrig heller tänkt på att skiljas fast jag bara var 20 när jag träffade den "gube" som jag i morgon firar 59-årig bröllopsdag med. Vad han har tänkt, vet jag dock inte och jag har aldrig vågat fråga.
SvaraRaderaGrattis i förskott. Ska firas, hoppas jag? En av anledningarna till ett lyckligt äktenskap är att man firar mycket, tror jag. Och är det inte lyckligt tror jag att det märks utan att man frågar. Jag tror mycket i dag, tror jag.
SvaraRadera