Busstrafik (och lite post)
I en gammal pärm hittade jag plötsligt bildbevis på att jag varit trafikledare för Postens Diligenstrafik i Norrbotten. ”491” på bilden har inget med Lars Görling att göra, det var i det här fallet linjenumret på sträckan Arvidsjaur – Arjeplog.
Vi hade sedan ”urminnes tid” koncession på sträckorna från inlandsbanan till fjällen, olönsamma sträckor utom under ett par sommarmånader, då alla fjällvandrare skulle transporteras. Detta sågs med avundsjuka ögon av andra bussbolag som var ute efter de här ”russinen i kakan”. Bilden är, om jag inte minns fel, tagen av Norran i samband med att de skulle skriva om de ”orättvisa förhållandena”. Men rättigheterna slog ju åt båda hållen, vi fick inte ta upp passagerare i postföringsbussarna på linjen Luleå – Kalix t ex.
Att Skelleftebuss hade, och fortfarande har, monopol på lokaltrafiken i Skellefteå tyckte inte Norran var ”orättvist”. Det var ju i Skellefteå!
Postens förfall började när en borgerlig regering tyckte att Posten borde "konkurrensutsättas", d v s att privata bolag skulle få ta ”russinen ur kakan” och dela ut post där det var lönsamt, m a o i storstäderna. Att Postens totalekonomi urlakades på ett förödande sätt var ju av mindre betydelse, tyckte man. ”Marknaden” är ju helig och löser alla problem, det visste man säkert.
Och sedan kom Maud Olofsson, den minister som onekligen har slösat flest skattemiljarder på vansinnesaffärer, och sköt bolaget i sank med ”PostNord”. Men det får vi ta en annan gång.
"Måddan" kostade Sverige en hel del i sin iver att privatisera. Hon gjorde väl affärer med Tyskland som också var kostsamma. Men vad skäggig hon blitt på gamla dar.
SvaraRaderaGunnel: Holländska Nuon var väl den största katastrofen som hon genomförde trots expertvarningar. Ja, jestas.
SvaraRaderaVar 4:e lördag på sommaren fanns det ingen ledig anställd i Gällivare som kunde lasta släpvagnarna med fjällvandrarnas ryggsäckar varför trafikledaren fick stå på flaket och sortera dem efter resmål. Du skulle ha sett hur din stackars otränade bror såg ut efter att ha fyllt en släpvagn med ca 2 ton ryggsäckar. Tur att jag hade cykeln bredvid släpvagnen så att jag hade nåt att hålla mig upprätt när sista ryggsäcken var lastad. Ett smärtsamt minne för livet. De efterföljande gångerna såg jag till att kommendera någon på övertid.