”Du är väl vän av Posten som jobbat där?” frågade en bekant häromdagen. Och det är jag absolut. (Eller har åtminstone varit, nu är det ju bara sk-t med det mesta i det företaget). Jag delade ut post ett par veckor sommaren 1968 i Umeå och därefter gick min karriär i Posten snabbt efter två års utbildning i Stockholm via upplysningskassan i Luleå och 1:e kontrollör (en sorts kassachef och räknenisse) i Övertorneå till trafikledare för Postens Diligenstrafik i Kalix, där jag stannade en minut och snabbt insåg att en vanlig lön inte räckte för en man med mina behov av snabba bilar och dito ja, du vet... Vad göra?
Jo, på den tiden var de statliga traktamentena inte att förakta så när mina chefer frågade ställde jag gärna upp för alla upptänkliga vikariat överallt. Detta ledde till att jag fick mina traktamenten på olika chefsbefattningar i Posten och Postens Diligenstrafik. Jag vikarierade under 70-talet som varierande Postmästare, Överkontrollör (administratör) och Trafikledare i Kiruna, Gällivare, Övertorneå, Kalix, Luleå, Umeå, Lycksele och Sollefteå bara för att nu nämna några orter. En trevlig period av mitt liv av vilken jag särskilt erinrar mig kafferasterna.
Sedan träffade jag Nahide och etablerade mig i Lycksele som trafikassistent på Postens Diligenstrafiks huvudkontor som expert inom de romantiska ämnesområdena Svensk Trafik- och Arbetstidslagstiftning. (Faktiskt rätt duktig – kommunikationsdepartementet hörde av sig ibland och ville veta vad jag tyckte). Jag hade också hand om den relativt blygsamma marknadsföringen, vilket t ex framgår av den fina modellbussen.
I slutet av 80-talet fick jag en ny chef, ett nytt vackert visitkort och delvis nya arbetsuppgifter. Samtidigt insåg jag att nästan alla mina sköna, härliga, bohemiska och lata kompisar från utbildningstiden försvunnit ur Posten – kvar från den tiden fanns nästan bara de Slipsbärande Allvarliga som delade in sina liv i före och efter Kadettbalen. Då var det dags att ta sin Mats ur Posten. Och se hur det gick – Postens Diligenstrafik finns inte längre, och hur länge finns Posten? Men allt detta kanske inte bara är mitt fel – eller min förtjänst.
Se där vad många ord det blev bara för att jag fick en fråga om jag var vän av Posten.
Det var faktiskt du som rekommenderade Posten när jag avgick som hemmafru. Mitt liv i verket har inte varit lika rikt och spännande som ditt men det var trivsamt. Nu är postkassörer ett minne blott och kanske någon gång i framtiden ställs vår posttillvaro ut på något museum för framtida människor att förundras över.
SvaraRaderaAtt vara "expert" inom ett område innebar att jag fick vara lärare för ambitiösa anställda som ville bli förmän o dyl. Jag trivdes med eleverna och de med mig. Att vara lärare för motiverade elever är nog ett av de bästa jobb man kan ha.
SvaraRadera