George Gray
I min blogg svänger det snabbt från ämne till ämne. Den här dikten är en av mina favoriter, Ur Edgar Lee Masters ”Spoon River” talar George Gray från kyrkogården:
(Översättningen nedan är av Thomas Warburton)
I have studied many times
The marble which was chiseled for me--
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
But my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
And catch the winds of destiny
Wherever they drive the boat.
To put meaning in one's life may end in madness,
But life without meaning is the torture
Of restlessness and vague desire--
It is a boat longing for the sea and yet afraid.
The marble which was chiseled for me--
A boat with a furled sail at rest in a harbor.
In truth it pictures not my destination
But my life.
For love was offered me and I shrank from its disillusionment;
Sorrow knocked at my door, but I was afraid;
Ambition called to me, but I dreaded the chances.
Yet all the while I hungered for meaning in my life.
And now I know that we must lift the sail
And catch the winds of destiny
Wherever they drive the boat.
To put meaning in one's life may end in madness,
But life without meaning is the torture
Of restlessness and vague desire--
It is a boat longing for the sea and yet afraid.
som mejslades åt mig –
en båt med beslaget segel i hamnens vila
Det är egentligen ingen bild av mitt slutmål
utan av mitt liv
För jag erbjöds kärlek
och jag drog mig undan dess besvikelser;
sorgen knackade på, men jag var rädd;
ärelystnaden prejade mig,
men jag fruktade risken.
Ändå hungrade jag efter mening i mitt liv.
Och jag vet nu att vi måste hissa segel
och fånga upp ödets vindar
vart de än för vår båt.
Att ge sitt liv mening kan sluta i galenskap
men ett liv utan mening är plågan
av oro och obestämt begär –
en båt som längtar till sjöss men ändå är rädd.
Man ska blanda allvar och skämt. Dikten av George Gray är så vacker, jag har den inklistrad i någon pärm härhemma. Själv är jag inte som diktaren som längtar ut till något annat. Jag vill ha det trygga och invanda.
SvaraRaderaGunnel: Just det, en dikt behöver ju inte ha personliga beröringspunkter för att man ska tycka att den är bra. Jag har läst flera översättningar och den här tycker jag klart bäst om.
SvaraRaderaPå 70-talet gick jag, när tillfälle gavs, konversationskurser i engelska på ABF för att hålla färdigheterna vid liv (Jag åkte ju rätt ofta till London). När det var min tur att göra en insats brukade jag läsa upp den här med min bästa präströst. "En gång till!" var inte ovanligt.