Om amatörmaratonlöpare
Tidigare har jag beskrivit
bowlingspelare och orienterare och vad som driver dem. Nu ska jag ta några
rader i anspråk för att beskriva en amatörmaratonlöpare och hans bakgrund.
För en van iakttagare, människokännare
och analytiker som jag är det tämligen självklart vad som driver dem som plågar
sig lufsande miltals på hårt asfalt utan att ha en minsta chans att ta del av
prisbordets fröjder: De fick inte gå hemifrån när de var små!
Förmodligen hade de mammor av den där
jätteängsliga sorten som alltid undrar var barnet är. Vad händer? Jo, som ett
skott på posten kommer reaktionen när de vuxit upp; de försöker genast springa
så långt hemifrån som möjligt.
Det märkliga med dessa vilsna stackare
är att de försöker hävda att de mår bra av att springa långt. En ”kick” för
kroppen menar man. Bluff, säger jag. Om man placerar mig i en solstol med en
kall öl i näven en dag när vädret är på bra humör, kan jag garantera att jag
mår mycket bättre än om jag försökte springa flera mil på hård asfalt.
Elementärt, min käre Watson. (Heter du
förresten Watson? Lustigt namn på en svensk kan man tycka).
I den ljuvliga sommar, när man sakta går och njuter av att finnas till kommer det alltid några hurtbullar som springer och svettas och icke alls ser det sköna i naturen. Jag förundras storligen.
SvaraRaderaDock vill jag påpeka att ängsliga mammor är helt oskyldiga till maratonmännen. Det är självpåtaget självplågeri.
Fint Gunnel, nästan ädelt, tar du mammorna i försvar. Kännas närmast rörande bra att läsa.
SvaraRaderaNu har jag bara en sport kvar att analysera, tror jag. Och där kommer jag inte att skylla på mammorna, tror jag.