I slutet av 80-talet fyllde företaget Postens Diligenstrafik 75 år, något som bl a firades med en stor middag. Postens generaldirektör var där, några landshövdingar och en mängd andra honoratiores.
Eftersom jag var den minst prominente gästen hade jag placerats längst ner i ett hörn. Min bordsgranne till vänster var döv på högerörat så jag hade ingen att prata med.
När huvudrätten, rådjurssadel, serverades tog köttet slut precis när servitören kom fram till mig. Han beklagade detta djupt, men serverade mig en ganska stor portion sås och potatis. Med en generaldirektör och flera landshövdingar närvarande kändes det inte som ett bra läge att börja protestera…
I rummet bredvid spelade en stråkkvartett. Bl a spelade man en version av Ketelbeys ”Persisk marknad”. Varje gång jag hör den tänker jag på att livet inte alltid är en dans på rosor för det var nämligen precis den musiken de spelade när jag satt där med såsen och potatisen och ingen att prata med.
Men – det var inget fel på såsen, jag fick ett minne för livet och något att berätta om.
Man ska vara tacksam över de tillfällen i livet när inte allting gick som det var tänkt. Att göra bort sig, att bara få sås till maten är inte roligt i stunden, men kan senare bli inspiration till blogginlägg.
SvaraRaderaTyvärr har jag använt alla mina tillkortakommanden redan.
Efter lång tankeverksamhet (och rättelse av min fru) har jag kommit fram till att det var ett 60-årsjubileum det var fråga om. Och året var 1983. Så mina tillkortakommanden har inte tagit slut än, de står snarare i kö och väntar. Och särskilt tålmodiga verkar de inte vara...
SvaraRaderaSå praktiskt att ha många tillkortakommanden att berätta om. Själv måste jag nog göra nya dumheter, ty de gamla har tagit slut.
SvaraRaderaDet ska väl inte vara några problem för ett händigt fruntimmer som du.
SvaraRadera