Samvetet

Om samveten

Samveten är ena högst otrevliga små saker. Personligen är jag utrustad med ett samvete som inte nöjer sig med halvmesyrer. Det brukar slå till hårt och skoningslöst och drar sig inte för att sparka på mig när jag ligger. Piggt, energiskt och villigt att lägga sig i sådant som inte angår det det minsta.

Samvetet drar sig inte alls för att lägga sig i när jag försöker föra logiska och kloka inre resonemang med mig själv, och då framför allt när jag försöker förklara för mig själv omständigheterna till varför jag klantat till det. Mitt samvete saknar Saltsjöbadsanda och går inte att förhandla med!

Just när man har sorterat allt logiskt och klokt (och i synnerhet när man ska till att sova och kanske tänka på sex eller nåt annat trevligt) dyker samvetet upp:

”Jaså du”, säger han. ”Fy fan (jodå, samveten svär) att jag som är ett känsligt och belevat samvete haft en sådan otur att jag hamnat i en sådan klantig, lastbar och syndfull kropp som din”. Ditt huvud sitter väl bara där för att det inte ska snöa in genom halsen! Var säger man upp sig?”

För det mesta dyker samvetet upp när man är som mest sårbar. Om man till exempel hjälpt fru Persson hem med varorna, var är då samvetet? Men om man kört förbi fru Persson och kanske stänkt ner henne då kommer det fram. Man ligger i sängen och vrider sig tills erkännandet kommer. ”OK, jag går förbi och ber om ursäkt i morgon”. Då först tillåter samvetet att man somnar.

Det mest utmärkande för samveten är alltså att:

De kommer bara fram då de är i överläge, de fega rackarna!