När alla hade lärt sig att läsa någorlunda i småskolan blev det plötsligt dags att lära sig psalmer utantill. Det gick ju an för mig, som då för tiden hade ett ”klisterhuvud”, allt jag läste satt direkt även om jag inte var särskilt intresserad. Och våran snälla fröken visste ju att jag kunde psalmerna så jag behövde sällan rabbla dem. Värre var det för ett par av mina kompisar, de hade stora problem med att lära sig eländet utantill. Och vem bad våran snälla fröken att läsa upp verserna? Gissa!
Det värsta är att så många av de här psalmerna har fastnat på hårddisken för evigt. Jag vet inte hur många jag kan men det är fler än man vill minnas. De dyker upp då och då, associationer kan ju finnas lite varstans.
Jag kan ge mig tusan på att hur gaggig jag än blir kommer dessa verser att sitta kvar. Jag ser mig själv sitta på Hemmet och med sluttande panna och slö blick nynna ”Vår Gud är oss en väldig borg” m fl. ”Han var nog väldigt Gudfruktig, den där Hermansson” kommer personalen att säga, ”Vi får nog skjutsa honom till högmässan på söndag”. Ett öde värre än döden väntar alltså p g a mina småskoleår. Bäst det är tror någon att jag gillade dragspel och surströmming också. Hjälp! Framtiden ser onekligen dyster ut.
Fantastiskt pricksäkert. Jag har precis samma upplevelser med en del roliga episoder. Den roligaste är den från Mörttjärn där en pojke tog upp ett papper ur fickan och läste från den. Fröken blev vansinnig men den lille pojken försvarade sej med att han varit på kalas kvällen innan. Kolla you Tube, rökå gemenskap i kyrksalen så kommer många minnen att väckas.
SvaraRaderaRoligt blogginlägg! Vi kanske skulle tävla i psalmkunskap. Jag ser gudfruktig ut och kan dessutom en massa psalmverser utantill. Har som mycket ung gjort många kristliga besök i Baktsjaur och äger sångboken Sions toner.
SvaraRaderaJag förstod det ju inte då, men jag hade nog ett närmast eidetiskt minne på den tiden, minnesbilden blev så klar att den gav en upplevelse som om jag såg versen direkt. En fördel i småskolan, en titt på Nederländernas karta och städerna satt där, jag fyllde t o m i stadsnamn, som läraren inte frågat efter, på provet och fick en massa beröm. Men lite av det finns kvar, jag kan citera rätt långa stycken av Kellgren fortfarande. Impade på ett 50-årskalas för en kvinna i Lycksele, där jag oförhappandes fick uppgiften att hålla ett tal till jubilaren, med ett antal verser ur "Den nya skapelsen" innantill:
SvaraRaderaDu, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död -
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen bjöd.
Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.
Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.
Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;
Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.
På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;
Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.
Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.
O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? - ingen
förutan den som älska vet.
För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? - återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.
Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.
Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.
Ej nog - du själva fasan gläder,
du fyller avgrunder med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.
Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;
Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? -
Då visas han mig i din bild.
I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.
Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.
Det var knäpptyst och vilka applåder jag fick!
Din far hade samma förmåga. Jag spelade in på ett kassettband när han deklamerade en lång vers som han lärt i sin barndom.
SvaraRaderaTack Lennart för de fina stunderna i Rökå och grattis Gunnel till ägandet av Sions - hette de inte segertoner?
SvaraRadera