Orientering

Om orienterare

När man ser en person som sysslar med orientering är det väldigt lätt att fördomsfullt konstatera: Där har vi i alla fall en som blivit skvatt galen. Och onekligen verkar det så när de med största lust kastar sig från lerdike till lerdike.

Men – sanningen ligger i samma psykologiska bakgrund som jag tidigare beskrivit beträffande bowlingspelare. (Råd till unga 3). Just det, - i barndomen! Orienterare har alla den gemensamma bakgrunden att de inte fick smutsa ner sig när de var små. De hade förmodligen överambitiösa mödrar med felaktigt programmerade beskyddarinstinkter som hindrade sina telningar från den naturliga instinkten som barn har att frenetiskt rulla sig i varje gyttjepöl. Barn måste få smutsa ner sig. Har förmodligen med utvecklingen av immunförsvaret att göra tror jag.

Jag minns väl min salig mors suckanden när jag kom in i mitt barndomshem efter excesser i omgivningens gyttjepölar. Samtidigt kunde hon inte låta bli att trösta sig något när hon tänkte på att jag i alla fall inte skulle syssla med orientering när jag vuxit upp.

När man haft en orienteringstävling brukar man utse en vinnare efteråt. Han eller hon utses på grundval av den tid som använts samt hur man lyckats stämpla vid kontrollerna. Verkar inte särskilt troligt, eller hur? Hur skulle man kunna hålla reda på stämplar och sånt i lervällingen? Mig lurar de inte!

Sanningen som ingen talar om är att man har en jury som utser vinnaren! Och då använder man sig av ett enda kriterium: Den som är smutsigast vinner! Lera, gyttja och allsköns orenheter på overallen står högt i kurs. Kåda i ansiktet räknas också som en merit, särskilt om man lyckats köra in det i en olycklig tillfälligt förbipasserande myrstack.

Orienterare har normalt ett urstyvt ölsinne och öl på munderingen räknas därför inte som någon merit. Det tyder bara på att deltagaren smugit sig in på någon pub under tävlingen och råkat spilla på sig under den så kallade hävningen. Orienteringsledningen räknar med att alla tävlande sköter alla former av drogintag på ett snyggt sätt. Där går gränsen, menar man.

Efteråt fotograferas vinnaren och kommer i tidningen. Det är då det börjar bli riktigt farligt, ja närmast hälsovådligt! För nu har den stackars överbeskyddande modern som jag nämnde tidigare blivit så gammal att hon hamnat på hemmet. När obetänksam personal har lämnat Folkbladets sportsidor framme och dylika mödrar fått se sina smutsiga barn på bild i tidningen har det hänt att de drabbats av irreparabla hjärtstillestånd! Men – då blir det ju en plats ledig! De underförstådda frågorna om den s k ”sporten” orientering hopar sig verkligen här.